Förlossningsberättelse.

Här kommer en kort förlossnings berättelse om dagen då Milo tittade ut.

Jag sov väldigt oroligt natten till den 28 maj. Vaknade några gånger av att jag hade en orolig känsla i kroppen och sammandragningar, men inte direkt ont. Men sen vid fem tiden kom det en riktigt värk. Rätt lång och stark. Och det var det. Hade väl lite molvärk och en och annan kort SD efter det men inga värkar. Gick och la mig igen och försökte somna om, men utan resultat.. jag blev ju alldeles hoppfull om att det nu skulle bli min dag att få vår bebis! Efter en timme utan någon som helst värk utan bara molvärken och SD så tänkte jag att det blir nog ingenting idag heller. Fast hoppades det gjorde jag ändå. Robert åkte till jobbet som vanligt men ringde flera gånger för att kolla till mig. Vid sjutiden fick jag ett par värkar.. korta och inte så jätteonda, så jag beslöt mig för att ringa till dagis och kolla om jag kunde lämna Meja där tidigare än nio som var tänkt från början, det gick bra och jag körde iväg med barnen till skolan och Meja till dagis vid halvåtta tiden. Fick ett par värkar under tiden jag var iväg.
Åkte hem igen sen för att ta mig en dusch+panodil och se om det skulle hjälpa och avta eller börja ordentligt. Och vid åtta tiden började de komma allt mer regelbundet mellan 5-8minuters mellanrum. Jag ringde till förlossningen vid nio och pratade med de och kom överens om att avvakta eftersom det inte kom så regelbundet än men de hade börjat komma 5-6 min mellanrum nu.
Tjugo i tio ringde jag till förlossningen igen då värkarna var mycket starkare nu och jag började blöda. Det var fullt på vanliga Förlossning och BB så jag fick rådet att åka in till SPEC. Förlossningen ist på östra. Jag pratade lite med Robert till och från och även med min underbara svärmor som skulle köra mig till sjukhuset då Robert var redan på jobbet. Hon var rätt stressad hon med när vi skulle iväg ;-) hon var ute med sina hundar när jag ringde och sa att det var nog dags att åka in nu för jag känner att det trycker på neråt och jag har börjat blöda. Hon skulle snabbt hem och duscha av sig och komma hem till mig och hämta mig. Hon bor ca 10 min ifrån mig men efter det samtalet så var hon nog här redan på en kvart. hon hade då hunnit hem från promenaden med hundarna + duschat och åkt hit på rekordfart! Kan säga att det har nog aldrig tatt kortare tid att åka in till sjukhuset som det gjorde den dagen. Hon körde som en riktigt biltjuv! haha vi var iaf framme och inskrivna redan tio i elva!!
Fick tryckkänsla ner rätt tidigt. Spände mig hela vägen till sjukhuset för jag var rädd att skulle jag slappna av så skulle nog bebis komma i bilen. När vi svängde in till förlossningen på östra och jag såg Robert stå där vänta på mig så slappnade jag av i hela kroppen och började skaka. Gråten kom och jag var helt överlycklig att vi hann in! Var livrädd att inte hinna in i tid.

Fem i elva foick jag lustgas och bad om att få EDA, Det han jag ju aldrig få med de andra förlossningar. De gjorde en undersökning och då var jag redan öppen 8cm så de sa att det hinner vi inte med. Du kommer att ha fött innan den börjar verka. TYPISKT skriker det i min hjärna!
Men tänkte att om jag redan öppnat mig till 8cm på den korta tiden jag haft regelbundna värkar så borde jag ju föda iaf inom en timme.

Vid elva tar de hål på hinnblåsan och jag får höra att jag gått tillbaka till 7cm!!!
Nej skriker jag och fattar inget!! Hur kan man gå tillbaka? Ska jag inte få min bebis idag eller tänker jag i dimman av lustgas!
Vid tolv har det inte hänt så mkt mer än att jag blöder relativt rikligt och läkaren kallas in.
Jag är svullen i livmoderkanten som inte alls vill dra sig tillbaka. Vid varje värk trycker min BM tillbaka kanten som envisas att stanna kvar.
Vid ett sjunker hjärtljuden till 45-50 slag och läkaren kallas in igen. De tar blodprov på Milos huvud och sätter in dropp som ska göra värkarna ännu starkare.
Jag får krystvärkar tidigt då han ligger med ansiktet upp, hjässbjudning. Så jag vill krysta men han är inte helt färdig än. Jag får smått panik i sängen då jag hör något bak i rummet säga att kanten inte riktigt vill ge med sig än! Jag gapar till och säger att nu får ni ta och snitta mig då för jag tänker inte ligga här halvft öppen med krystvärkar!
Kvart över ett ökar de droppet ännu mer och jag får allt starkare värkar och därmed även stärks krystvärkarna.
Äntligen är jag helt öppen och tjugo i två kommer han ut! Världens vackraste Milo! Allt släpper och jag gråter av lycka när han läggs på min mage!
Fullt vaken och så nyfiken på sin nya värld!
Moderkakan kommer ut nio minuter efteråt och vi får vara själva med den underbara pojk vi just fått till oss.



Prinsen ett par minuter gammal


Redan så nyfiken på sin omgivning!


Lyckan är fullständig och nu har vi 5 underbara och vackra barn i vår familj!
Jag är så fruktansvärt lycklig!


♥