Svårt

Hur beskriver man känslor som är så starka att man själv inte kan riktigt förstå vart det kommer ifrån.. all den kärlek man känner? Känns som jag blir galen av alla känslor jag känner ibland.. ja alltid:-) Men det liksom svallar över med alla känslor emellanåt.
Det är dop snart.. och jag hade velat skriva ner en liten text eller dikt.. vad man nu vill kalla det. Om hur mkt jag älskar denna lilla varelse som vi nu ska döpa. Det beskriver egentligen känslorna för alla mina barn men just nu är det Milo som står i centrum.
Men.. det är så svårt!! Hur får man fram alla dessa känslor som finns inom en?
Hur sätter man ord på de? Går det äns?
Jag har försökt och försökt men det låter bara ren blaha allting. Det är inte bra nog, inte tillräckligt "övertygande", för jag känner ju mer!!!
Jag undrar vart all den kärlek kommer ifrån? Hur kommer plötsligt alla de känslor man känner? Från första "plusset" man får tills ens tid är slut.. och även all tid efter det.
Jag ska försöka göra mitt bästa.. men det känns som om ens bästa inte räcker till när man försöker beskriva kärleken till ens barn!




Det känns ganska ensamt.. hmm svårt att förklara, men det är liksom bara jag och Robert, med alla våra barn. Det känns så tråkigt att det inte finns folk nära en som är så engagerade i barnen som jag önskar. Nu talar jag om barnens mor och farföräldrar. Jag kan personligen inte förstå hur man kan låta det gå månader utan att höra av sig, utan att vilja träffa barnbarnen.. att inte vilja ha de hos sig.
Jag kan säga att jag längtar tills jag får bli mormor och farmor. Att få vara en del av deras liv, finnas där som stöd och ge de massor med kärlek. Jag väntar gärna minst 10år till innan jag får blir det.. ;-) men jag tänker verkligen vara delaktig i mina barns liv och mina barnbarns när den tiden kommer.
Nu är det bara en utav alla barn som får den uppmärksamheten som barnbarn ska få av sina mor å farföräldrar.. men hur rättvist känns det? De är flera och bara en får den uppmärksamheten som alla barn borde få... ok, alla har inte samma mormor eller farmor. Men varför är det så svårt att FÖRSÖKA GÖRA SITT BÄSTA att vara rättvis och behandla barnen lika???? Jag vet att man kan inte och ska inte vara millimeter rättvis mot barnen.. det är inte det jag säger. Men de är alla barn och värda lika mycket så därför SKA man behandla de så lika det bara går.
Jag klarar inte det heller jämt.. men jag försöker och gör mitt bästa att vara allas mamma och behandla de likvärdigt.
Jag blir bara så ledsen.. trodde inte att det skulle vara såhär när jag fick barn. Att det är så svårt att vara mormor och farmor och farfar för den delen..??
Det är inte mitt ansvar som mamma att behöva ringa och kolla när de vill träffa sina barnbarn..?
Eller är det så? Det verkar som "alla andra" har mor och farföräldrar som är engagerade och VILL träffa sina barnbarn närsomhelst.. vill ha de ofta. Inte bara när man har bett om hjälp utan att de ringer självmant och ber om att få träffa sina barnbarn.. Fixar och donar och köper grejer till sina barnbarn. För att de vill det.
Nu handlar det inte om att få grejer, men nångång hade det ju vart kul om de fick något av sina mor å farföräldrar för att de är just deras barnbarn.
Hmm.. nu blev hela texten tjatig och kanske lite bitter.. men det kan nog tom vara så att jag är lite bitter över detta. Det är verkligen något jag känner starkt för och tycker är viktigt.. för barnens skull.
Överdriver jag..överreagerar?? jag vet inte.. tror inte det.. men det är så det KÄNNS iaf.
Jag har alltid haft min mormor och hon är en OTROLIG person som alltid har haft tid för sina barnbarn eller skapat tid för de. hon har ALLTID funnits där, på ett eller annat sätt. Hon är min förebild och jag önskar jag blir ens hälften så bra mormor och farmor till mina barnbarn som hon är. Då har jag lyckats.
Jag fick komma till henne som liten när jag ville och hade jag inte vart där på några dagar så ringde hon och kollade hur det var med en.
Nu kan det gå länge emellan innan vi ses tyvärr.. svårt att alltid få tiden att räcka till, men hon ringer fortfarande och vill att man ska komma och hälsa på om det gått för lång tid.

Tänk alla de underbara minnerna som går förlorat när man inte träffar sina mor och farföräldrar. De kommer jag bära med mig livet ut som jag fått med min mormor.
Jag undrar ibland vad mina barn kommer att minnas av sina mor och farföräldrar.. att de var där ibland.. kanske aldrig.. att de träffades var tredje månad typ eller en till två gånger om året..? Och då på så ordnade former att det inte kändes naturligt.. trist säger jag bara!


Så vem är det som förlorar i detta? barnen eller deras mor och farföräldrar???




♥