Vikt

Det här med vikten.. kilon hit å dit. Vissa vill upp (dock inte så många) men de flesta vill ner..

Jag läser dagligen i bloggar och i tidningar hur man ska gå ner i vikt. Tusentals olika modeller och metoder finns. Har man någonsin fått läsa om metoder hur man ska lära sig att vara nöjd med sig själv? Väääldigt sällan vill jag säga.

Ok, det är inte bra om man är överviktigt så att det är farlig för hälsan. Men, även då så borde man ju få våga känna att man duger?!

Inte för så länge sedan fick jag frågan hur många kilon jag har kvar efter Milo.

Varför tar man för givet att jag ska ha kilon kvar efter honom? Är det för att jag inte är smal? För att jag inte har den där smala midjan och platta magen? Jag HAR kvar en hel del kilon efter honom.. även tom efter Meja! Men ändå!

Jag kan säga nu att jag har nog aldrig någonsin vart nöjd med hur jag ser ut. Jag har vart i förhållanden där jag blivit matad att jag är för tjock, jag borde gå ner. Se på den grymma sexiga tjejen där på tv.. osv osv..

Jag har blivit "misshandlad" med ord hur oduglig jag är. Och fortfarande sitter de ärren kvar i själen trots att jag har en man som säger åt mig hur fin jag är.. att jag är det vackraste han sett..

Och nästan vartenda gång är det första jag tänker på... Det är väl inte sant?! Du säger så bara för att du måste.. för inte skulle han säga att jag behöver gå ner i vikt.. :-(( Ja hemskt men sant..

För HUR kan han tycka att jag är det vackraste som finns när jag är så tjock och ful!?? Så går mina tankar.. oftast. Självkänslan är nästintill obetydlig emellanåt.

Jag har blivit mkt bättre att börja våga tro att jag kan faktiskt duga som jag är.. Jag vet att jag aldrig kommer bli den där smala tjejen/kvinnan med den "perfekta" kroppen.

Jag älskar mat och är en riktig godisråtta.

Även jag har testat.. kanske inte så strikt.. olika modeller för att gå ner i vikt. Jag har motivation en stund sen tröttnar jag tyvärr ganska fort. Jag kan tänka att varför ska jag hålla på att försöka gå ner i vikt hela livet och inte få äta det jag vill när jag vill? Jag lever på denna jord en gång som den jag är. Ska jag gå hela mitt liv och tänka på det får jag inte äta.. leva på olika dieter hela tiden, för att jag har "några " kilon för mycket? Och vem är det som bestämmer att det är för mycket? Är det samhället? Jag? Mina vänner som är tränings freakar? Eller hon som har den naturligt smala kroppen och KAN äta allt utan att gå upp? Eller vem?

Jag tränar jag med.. tycker att det är kul och skönt när jag väl e där! Men jag vet inom mig att jag inte kommer att bli den smala tjejen. Jag tränar för att jag vill kunna vara nöjd med min kropp. Att våga lita på att jag duger trots mina 10kg för mycket.

Vet dock inte om det kommer att ske.. att jag kommer att känna mig nöjd nångång.. men under kan ju ske ;-)

Är det inte så att alla killars dröm-kvinna är smal?? För det är väl det man är matad med från alla håll och kanter! Ja så känns det för mig iaf. I filmer, tv program och överallt läser jag titt som tätt att tjejen ska vara vältränad, smal, ha den dära fasta rumpan och brösten som sitter strax under halsen.. (ja eller nått sånt)

För vem skulle välja min kropp om den stod breve en sån "perfekt" kropp?

Jag har ibland inbillat mig att när jag träffat folk att de tänkt att har jag fortfarande inte gått ner i vikt?

För har man gått ner i vikt så är de ju snabba med att berätta det! Åh har du gått ner i vikt? Va fin du är!

Men har man gått upp hör man inga såna positiva kommentarer. Då kan det tom kännas att man får den dära stackars dig blicken.. du kommer nog klara det du med tillslut.

Är man inte lika mkt värd om man är lite mullig.. rund, tjock..? Jag vill gärna tro det.

Vissa dagar tänker jag att jag struntar i detsamma! Jag är som jag är och tycker man inte om mig precis just som jag är då kan den personen ta sig någon annanstans.

Sen finns det dagar man vill bara gräva ner sig och hoppas att jag inte behöver gå ut och visa mig bland folk.

Jag VET att jag är bra precis som jag är.. jag vet även att jag duger. Egentligen skiter jag i vad andra tycker om mig innerst inne.. om jag är för tjock.. eller omodern eller vad det nu än må vara.

Men KÄNSLAN som kommer över mig är starkare än vetskapen och jag blir sådär nedtryckt som jag en gång har blivit. Fast denna gången av mig själv.. eller känslan imon mig som finns kvar där än så många år efter. Att de personerna som fick mig att må så dåligt och få mig att känna mig så obetydlig fortfarande kan få mig uppleva just det.

Jag har inte upplevt den där "uppbyggande" känslan av någon innan jag träffade min man!

HAN får mig att må bra, tro på mig själv och får mig att känna mig älskad trots mina dåliga sidor och dåliga dagar!! Tänk att även jag är värd att bli älskad :-);-)

Min älskling är värd allt för mig + lite till! Utan honom vet jag inte vart jag hade funnits idag.

Dagligen "bygger" han upp mig inifrån och får mig att leva!

Sen är kärleken från mina barn helt ovärderlig! Att de älskar en villkorslöst trots att man känner sig som en hemsk mamma ibland. Men tydligen så gör man något bra trots allt! ;-)

De är ett gäng härliga ungar med mkt energi och kärlek!

Är det bara jag med dessa tankar och känslor? Dela gärna med er om ni vill och "vågar" ;-)

♥