lördag, november 10, 2012

Varning, gnäll och klagosång på hög nivå!

Det har vart några jobbiga och känsliga dagar för mig. Hormoner som rusar och känslor som svallar. Tankar som far och snurrar runt.
Jag känner mig ensam. Inte i graviditeten, utan ensam utan vänner.
Jag läser mycket gravid-bloggar just nu när jag är sjukskriven. Hänger i "gravidtrådar" osv.  Det är så många som har så goda vänner och släktingar som ställer upp på det ena och det andra sättet. Som gläds över deras graviditeter. Köper presenter till bebisarna, osv.
Har de jobbigt så finns det alltid någon som kommer och hjälper, som ställer upp. Jag är glad för deras skull som har det så bra. Men det mörka inom mig tänker jag vill också ha det så! Avundsjuka.. inte bra.

Jag har inte det stödet av någon annan än min man. Han är bäst. Han finns där. SÅKLART.
Men jag saknar den där bästa vännen/vännerna som bryr sig och som finns där alltid.

Jag har vänner såklart, det ska jag inte säga att jag inte har. De bryr sig säkert på något sätt. Men ingen som är min allra närmsta vän. Ingen som skulle ställa upp om jag skulle ha det svårt. Ingen som erbjuder sig att komma om det skulle vara något. Det känns så ledsamt, speciellt eftersom jag själv verkligen försöker vara just en sådan vän själv trots att jag har mycket runtomkring mig. Jag gör det jag kan i den mån jag kan. Är det jobbigt att ta sig hit ibland? Vägen är lika lång åt båda hållen...?
Klart, alla har ju sitt. Jag sitter inte här och begär att det ska vara så jämt att någon vill eller erbjuder sig. Men när det aldrig är så så blir man ledsen..

Det finns inga nära släktingar heller som bryr sig. Ja det är så det känns iaf. Men jag kan ju inte påstå att jag har en sån släkt heller som är nära varandra. Tyvärr.

Ett barn.. två barn. Jättekul! Men när det är fler barn så blir det genast besvärligt.
Allt som oftast bryr jag mig inte alls faktiskt. Jag är van. Men nu har det vart extra känsligt.
Jag kan inte påstå att det är någon skillnad nu än innan när jag var ensamstående. Har alltid vart ensam med allt. Ingen hjälp av någon direkt. Barnen har jag alltid tagit hand om själv. Har aldrig haft massa barnvakter på kö som velat ha barnen. Ja faktiskt inga barnvakter alls.
Jag ber sällan om hjälp av någon. Vare sig det gäller barnen eller något annat. För det är ju så besvärligt.

Jag ska inte säga att vi aldrig får hjälp av någon nu. Men det är inte så att någon erbjuder sig någon gång för att de VILL träffa barnen utan anledning. Inte särskilt ofta iaf. Utan det är ju bara några få enstaka tillfällen när vi bett om det. De tillfällena är jag verkligen tacksam för så det inte blir någon missförstånd över det nu!!

Ibland önskar jag bara att någon med genuin vilja och glädje skulle vilja ha barnen ibland (oftare än nu), träffa de eller om de ser att det är jobbigt erbjuda sig med hjälp... ja vad som helst. Men så är det tyvärr inte.
Jaja, jag var bara tvungen att få ur det ur mitt system. Vissa kanske tar åt sig, medans andra bara skiter i vilket.
Jag kanske överreagerar, tänker för mycket, är hormonell och tänker inte klart. Ja något sådant är det säkert. Eller så är jag bara helt enkelt rak och vågar säga vad jag känner och tycker, vilket många har svårt med. Men det struntar jag i.

Denna dagen kommer ta slut den med och jag kommer förmodligen vakna imorgon med ett bättre lynne.
Det har vart en riktigt jobbig dag för min del. Hostar så det gör ont i lungor och mage. Det värker konstant i mina höfter och ryggen som har vart ganska bra i ett par dagar börjar bli "som vanligt" igen. Alltså göra ont!
Om inte denna värk påverkar humöret så gör nog inget det. Jag biter ihop dagligen och gör så gott jag kan. Jag försöker verkligen inte gnälla och låta det gå ut över min familj. Jag lyckas inte alltid. Ofta rinner bägaren över och jag ryter till. Men jag är inte mer än människa. Jag är inte superwoman. Jag är inte den positivaste tjejen i stan. Jag är lite tillbakadragen och håller mig till mig själv på ett sätt. Jag vill inte stå i centrum för att få all uppmärksamhet. Har aldrig vart sån.

Jag är bra på dölja mina känslor.. och frågar någon hur det är så säger jag per automatik att det är bra.. för att göra det lätt för de.  För vem orkar höra att jag är trött för smärtan tär på en..?
Jag får väl skylla mig själv..?

Näe, nu lägger jag ner. Jag har väl spytt tillräckligt med galla i detta inlägg.

Jag hoppas verkligen ni andra haft en bättre dag. För jag skulle inte vilja att någon ska behöva må så här.

Kram på er som orkade läsa igenom allt.

Det är en ny dag imorgon med förhoppningsvis ljusare tankar, och fortsätter det så här så får jag bara acceptera det och hoppas på nästa. Jag försöker se det ljusa och positiva i varje dag. Göra det jag kan och försöker låta bli det jag inte klarar av. Men det är inte lätt när man är en envis (dum?) åsna.
Ha en bra lördag!
Nu ska jag lägga mig bland kuddar i soffan och kolla på Så mycket bättre.
Snart kommer maken hem med thaimat. Ska bli gott! Hörs.. om inte snart så om ett tag iaf! ;-)





2 kommentarer:

  1. Positiva klubben;) Känner igen mig i dina känslor. Släkten finns där men inte aktivt, vill man träffas/ha hjälp får man dra det ur folk. Inget som kommer spontant. Men tror att de flesta idag har för mkt runt omkring sig och sen så finns det släkten som inte lärt sig hur de ska göra för att hjälpa till utan att vara rädda för att trampa på massa tår(vår släkt?!) Å graviditeteshormonerna och smärtan förstärker dessa känslor men ut med de bara så är det lättare att bära dagen framåt. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo du har rätt med att man egentligen måste våga fråga och verkligen be om hjälp. Men det är den dära dumma "stoltheten" som man bär på, känslan av att man SKA klara sig själv.
      Jag hade velat ha en mormor och farmödrar till mina barn som är aktivit engagerade själva. För att DE vill det. Vänner kan man man inte räkna med på samma sätt såklart. Men egentligen borde man kunna räkna med sina barns mor och farföräldrar. Men det är inte så tyvärr för oss. Många har det och det är det som gör mig så ledsen ibland. Varför inte vi..? Jo smärtan och hormoner påverkar verkligen i detta! Jag gråter och bölar för ingenting nuförtiden. Tålamod är inget jag är jätte bortskämd med annars heller men nu så är den obefintlig. Så det gör ju inte heller situationen bättre! ;-) haha
      Det känns bättre idag. Känner mig stabil...are..:-P Kram på dig fina kusin!

      Radera